Debatt

Artiklar om våld och behandling

Inlägg och debatt

I UNT 2015-11-01

Apropå så kallade oskuldskontroller:


På i Internationella kvinnodagen för ett par år sedan lärde jag mig en viktig sak av en erfaren barnmorska:

"Tänk er att ni skulle kunna titta på en penis och se om den har varit med om ett samlag. Lika osannolikt är det i flesta fall att kunna se om en vagina har varit det."

Hans Åberg, psykolog



Till UNT.se/debatt 2014-12-12

(se hela debatt-tråden på unt.se)

Vad Carin Götblad skriver i sitt betänkande är OK,

men hon bör betänka vad hon säger

Det handlar inte om vad jag har läst eller inte läst. När Carin Götblad skulle avsluta sitt treåriga utredningsarbete vid halvårsskiftet men detta var en måndag, så blev hon klar redan på fredagen den 27 juni (SOU 2014:49). Då var vi många som snabbt läste det med spänning och förhoppningar emotsedda betänkandet som i sin helhet låg på nätet.

Det handlar inte heller om vad Götblad skrivit i sitt omfattande och grundliga betänkande. Insatserna mot förövaren fick där större betoning än någonsin tidigare, även om det politiska ställningstagandet hade varit entydigt i många år: Margareta Winberg som beviljade de första jämställdhetsmedlen för att stödja starten av en mansmottagning mot våld i Uppsala; Jens Orback som på första nationella behandlingskonferensen i Uppsala indignerat uttryckte att det var oansvarigt att låta bli nu när man vet hur man gör; Fredrik Reinfeldt som förklarat att män som misshandlar ska få adekvat vård och behandling; Nyamko Sabuni som fick en halv miljard att fördela för kvinnofrid; nu senast Åsa Regnér som hävdar att behandling av män som utövat våld är en viktig del av regeringens jämställdhetspolitik. Värdet av att en sådan ideologi, vilken Götblad uttryckligen delar, är förankrad på högsta nivå och politiskt gränsöverskridande, kan förmodligen inte överskattas.

Mot denna bakgrund är det allvarligt vad den tillträdande regionpolischefen uttrycker i sin intervju (UNT 2014-11-30): ”Hon har ingenting till övers för människor som upprepade gånger grovt utnyttjar barn sexuellt. – Kör dem till en öde ö och kasta ner matpaket från luften och lämna dem där resten av livet.” Det är dessutom anmärkningsvärt att UNT återger en sådan åsikt, som säkert skulle ha censurerats inom ramen för en insändare.

Vad jag ville lyfta fram var attityder mot dem som begår sexualbrott mot barn och föreställningen om vad som finns att göra. Om detta står heller ingenting i betänkandet.

Eftersom Götblad och jag delar målsättningen om det arbete som nu ligger framför oss alla och vi dessutom har en lunta på 413 sidor att luta oss mot, är det viktigt att gå vidare efter denna fadäs. Med kunskap och engagemang kring åtgärder t.o.m. för dem som begår sexualbrott.

Hans Åberg, psykolog, Uppsala

*****

HÅ 2014-12-01

Carin Götblad lockar till debatt

Till UNT.se/debatt

Carin Götblad må jobba medvetet med provokation för att få debatt (UNT 2014-11-30). Men för de berörda är den fördom hon raljerar med – att de som begår sexualbrott mot barn inte kan förändras – det ultimata misstroendet. Vid ett studiebesök i England fick vi höra att fängelsepsykologerna inte ens tog emot dem som hade begått sexualbrott mot barn för ett första bedömningssamtal, för de ansågs inte behandlingsbara. Vid ett annat tillfälle, en internationell forskningskonferens om våld, blev vi som arbetar med våldsbehandling med förövarna, hånade: ”Men det har ju visats i forskning att det inte går att göra något åt män som misshandlar!” Det blir en rejäl uppförsbacke för både behandlare och behandlad.

Forskning har tvärtom visat att professionell och fokuserad behandling av förövarens våldsproblematik har effekt (och att ingen behandling som förväntat inte har någon effekt, vilket är förödande för utsatta barn). Engelska och kanadensiska studier visar specifikt att 80 procent av sexualbrottslingar som har fått behandling inte har återfallit i brott fortfarande efter 10 år. När mannen efter bedömningssamtalet frågar: ”Finns det något hopp om mig?” så kan vi tryggt svara att det absolut finns. Och fördomarna kan brytas ännu mer om resurser ställdes till förfogande, om den nya generationens psykologer fick utbildning i våldsbehandling, om forskning initierades i Sverige, om kunskapen om verkningsfulla åtgärder spriddes till aktiva eller potentiella förövare, till rättsväsendet, till sociala, medicinska, psykologiska och kurativa instanser.

(En del material som från början varit avsett som tidningsartiklar och debattinlägg, har överarbetats och integrerats i handboken. De återfinns inte längre på den här länken.)


HÅ till UNT 2018-10-15


Jag också – Metoo och därefter


Uppropet #metoo fick skrämmande men berättigad uppmärksamhet. Först gällde det alla flickor och kvinnor som länge hade trott att de var ensamma om sin upplevelse av sexuella kränkningar, men så visade sig inte alls vara fallet: ”Jag har också varit utsatt!”


Sedan blev det en mängd andra kvinnor som solidariskt visade sin upprörd-het: ”Jag tycker också att detta är alldeles galet!” Samtidigt blev det inte svårt för de flesta män att haka på uppropet: ”Jag menar också att män inte alls har rätt till sexuella kränkningar!”


Nu finns det en kategori kvar: ”Jag är också en av dem som har gjort detta!” Finns dessa män?! Det är klart att de finns! Dels går det minst en man på en kvinna som blir utsatt. Dels finns det män som är beredda att medge detta, om det fanns någonstans att göra det. Media är det inte, och andra funge-rande fora är det ont om.


Nu jämför jag med situationen för 20-30 år sedan för de män som hade an-vänt våld mot sin partner. Det hade tagit flera decennier att identifiera denna grupp, trots självklarheten att det gick en misshandlare på en misshandlad. Men dessa män ville väl inte göra något åt sitt våld?!


Det växte fram en annan självklarhet, att dessa förövare behövde adekvata åtgärder, så att t.o.m. Fredrik Reinfeldt uttryckte det i sin första regerings-förklaring 2006. Mottagningar för män öppnades, och kunskapen spreds om vad man kunde göra åt själva våldet, och vad den våldsbenägne mannen kunde göra själv. Då visade det sig att män med våldsproblematik absolut sökte hjälp, under två förutsättningar: att det fanns professionell hjälp att få (vilket i stor utsträckning hade saknats tidigare); att denna hjälp var tillgäng-lig (vilket fortfarande inte är en självklarhet).


Dessutom visade sig adekvata åtgärder och professionella insatser ha effekt. Våld minskade eller upphörde, och hos omgivningen tändes hopp: det gick att göra något åt våldet.


Samma självklarheter måste idag få råda: det är klart att det går att stoppa de sexuella kränkningarna; det är klart att det är de män som har gjort det som har ansvaret och förmågan att låta bli.


Jag blev initiativtagare till Mansmottagningen mot våld i Uppsala och dri-vande för utvecklingen i Sverige och Ryssland av psykologisk behandling av våldsutövare. Med samma övertygelse som då ser jag att metoo-uppropen nu har chansen att leda till förändring hos förövarna. Och hos dem som ald-rig behöver bli förövare.


Hans Åberg, psykolog, Uppsala


***


HÅ 2018-02-09


Till UNT, Insändare


Lyssna ännu mera, Anders!


Den nyutnämnde rikspolischefen Anders Thornberg deklarerar att han vill börja med att lyssna. Lyssna på poliserna, ledningen, fackliga organisationer, socialtjänsten m.fl. Det låter klokt. Men han glömde en kategori: brottslingarna, de som står för skjutningar, bilbränder, sexuella övergrepp och annan kriminalitet.


Det är lätt för mig att jämföra med arbetet med våld i nära relationer. Slutet av 1960-talet brukar anses vara starten i modern tid för att internationellt uppmärksamma mäns strukturerade våld mot kvinnor. Men efter misslyckade insatser mot förövarna i ett helt decennium var det först i slutet av 1970-talet som man förstod att man måste lyssna på förövarna för nå resultat. All framgångsrik behandling av våldsbenägna män (och kvinnor för all del) har sedan dess byggt på förståelse för gärningsmannen och dennes handlingsmotiv, förstahandsinformation från källan till våldet.


Det borde vara lätt för rikspolischefen att komma in på fängelser, häkten, LVU-institutioner och HVB-hem samt kriminella miljöer där de som skjuter och bränner bilar fortfarande inte är lagförda. Det är min övertygelse att det är där som nyckeln till framtida åtgärder finns.


Hans Åberg, psykolog Uppsala

tidigare chef för Mansmottagningen mot våld


*****


HÅ 2017-12-18

Upsala Nya Tidning

"Det går att stoppa kränkningarna" - Inlägg i #metoo-debatten


Jag också

Uppropet #metoo har fått skrämmande men berättigad uppmärksamhet. Först gällde det alla flickor och kvinnor som länge hade trott att de var ensamma om sin upplevelse av sexuella kränkningar, men så visade det sig att det var de inte alls. ”Jag har också varit utsatt!”


Sedan blev det en mängd andra kvinnor som solidariskt visade sin upprördhet. ”Jag tycker också att detta är alldeles galet!” Samtidigt blev det inte svårt för de flesta män att haka på uppropet: ”Jag menar också att män inte alls har rätt till sexuella kränkningar!”


Nu finns det en kategori kvar: ”Jag är också en av dem som har gjort detta!” Finns dessa män?! Det är klart att de finns! Dels går det minst en man på en kvinna som blir utsatt. Dels finns det män som är beredda att medge detta, om det fanns någonstans att göra det. Media är det inte.


Nu jämför jag med situationen för 20-30 år sedan för de män som hade använt våld mot sin partner. Det hade tagit flera decennier att identifiera denna grupp, trots självklarheten att det gick en misshandlare på en misshandlad! Men dessa män ville väl inte göra något åt sitt våld?!


Det växte fram en annan självklarhet, att dessa förövare behövde adekvata åtgärder, så att t.o.m. Fredrik Reinfeldt uttryckte det i sin första regeringsförklaring 2006. Och sedan visade det sig att män med våldsproblematik absolut sökte hjälp, under två förutsättningar: att det fanns professionell hjälp att få (vilket i stor utsträckning hade saknats tidigare); att denna hjälp var tillgänglig (vilket fortfarande inte är en självklarhet).


Dessutom visade sig adekvata åtgärder och professionella insatser ha effekt. Våld minskade eller upphörde, och hos omgivningen tändes hopp: det gick att göra något åt våldet!


Samma självklarheter måste idag få råda: det är klart att det går att stoppa de sexuella kränkningarna; det är klart att det är de män som har gjort det som har ansvaret och förmågan att låta bli.


Jag blev initiativtagare till Mansmottagningen mot våld i Uppsala och drivande för utvecklingen i Sverige och Ryssland av psykologisk behandling av våldsutövare. Med samma övertygelse som då ser jag att #metoo-uppropen nu har chansen att leda till förändring hos förövarna. Och hos dem som aldrig behöver bli förövare.


Hans Åberg, Uppsala



*****


HÅ 2017-03-07


Inför Internationella kvinnodagen 2017, tal vid upptaktsevent den 7 mars med Bodil Frick på Uppsala Konsert och Kongress


Mitt namn är Hans Åberg, jag är psykolog. Jag är också man. Men innan jag börjar mitt inlägg har jag ett par frågor till er:


1.Har ni sett att jag har en huvudbonad på mig? Är jag mer man om jag har denna nya företeelse, att ha nånting på huvudet inomhus utan att jag behöver det? Särskilt om jag sitter i ett band eller på föreläsning? Eller är jag mer man om jag tar av den? Som vi lärde oss, att pojke och man tar av sig huvudbonad, om han befinner sig under tak?


2.Är jag mer man om jag har handen kvar i fickan så här, när jag är framme och tackar för Guldbaggen eller när jag presenteras som nye VD på gamla banken där framme på podiet? Eller är jag mer man om jag, som vi lärde oss som barn, tar handen ur fickan och tar fötterna ihop när jag hälsar?


3.Är jag mer man med den här fullständigt onödiga halsduken inomhus, med den här speciella löjliga mansknuten? Eller är jag mer man om jag tar av den?


4.Är jag mer man med den här slarvigt knutna slipsen, precis som Skavlan eller vissa reklampelarmän, eller blir jag mer man om jag rättar till den, när jag nu ändå har slips?


5.Tycker ni förresten att jag har blivit mer man genom att ta av mig strumpan – det allra senaste för oss män – och gå barfota i skorna? Eller är jag mer man genom att behålla strumpan på, så här på andra foten? När är jag mest man?


Nu finns det bara en fråga kvar: Vi var tre män som skulle åka till Ryssland för att ge utbildning i psykologisk våldsbehandling och starta pappagrupper. Det var ett projekt inom SIDA och Män för Jämställdhet och en avläggare av Kvinnor-kan-rörelsen samt med motsvarande organisationer i Ryssland.


När vi träffades på Arlanda var det en av oss som kom nyrakad på huvudet, i svart skinnpaj, en riktig skinnskalle. Den andre kom med sitt långa, blonda, böljande hår och mockajacka. Det var bara gitarren över axeln som fattades. Den tredje kom där i kostym och slips, med rock och hatt. Frågan är nu: Vilken av oss tre var mest man?


Ni hör att jag driver med oss män. Vi är minst lika fåfänga som ni kvinnor. Vi ska göra oss till. För varandra eller för er kvinnor, det är frågan?


Men allt detta är ju bara vi män till det yttre. Jag vill mena att ni kvinnor vill ha en man med en ny insida. Det är vad jag önskar er i present inför morgondagen: En ny man, med en ny insida! Vi ska höra vad det kan betyda.


1. Den nye mannen har alternativ till våld. Våld kan aldrig göra gott. Det finns alltid alternativ som är bättre. På Mansmottagningen mot våld här i Uppsala där jag arbetade med män som hade gjort illa kvinnan i sin relation, där skapade vi ett begrepp som vi kallade ”psykologisk farstu”. Där i millisekunden före slaget, i ett par sekunder, eller rentav en halvminut av eftertanke, där frågade vi oss: vad hade alternativet till slaget eller till kränkningen kunnat vara?


2. Den nye mannen tar hjälp. Han hävdar inte längre att han alltid reder sig själv. Han har insett att det inte är förnedrande att be om hjälp, han behöver inte vara allsmäktig och allkunnig.


3. Den nye mannen behöver inte lyfta skrot längre, för att imponera. Den nye mannen lyfter – barn. Upp och ner på skötbordet, upp och ner på pottan, upp och ner i cykelkorgen, upp och ner på knäet, för att trösta. Dessutom lyfter han gamla pappa och mamma. Upp och ner ur sängen, upp och ner på toaletten, upp och ner ur missmodet som kommer mot slutet av livet.


4. Den nye mannen tar ansvar. Han säger inte längre att det inte var han. Tvärtom säger han: Det var jag. Det var jag som gjorde det. Därför är jag också ansvarig för att förändra – mig. Jag ska inte ändra eller stoppa dig. Jag ska ändra och stoppa mig.


5. Den nye mannen delar ansvar. Han behöver inte längre ta kommandot. Han behöver inte bestämma hur det ska vara. Han behöver inte längre ta till våld för att utöva makt och kontroll, för han behöver inte längre den makten.


6. Den nye mannen lyssnar. Han har märkt att det inte är farligt alls att lyssna, att rentav sätta sig ner för att göra det och inte vara så märkvärdig.


7 .Den nye mannen är jämställd. Han har insett att jämställd inte är slagen. Att den som slår inte är jämställd. Han vet att ”jag är lika mycket värd som du.” ”Att du är lika mycket värd som jag.” Och agerar därefter.


8. Den nye mannen visar känslor. Han har insett att visa känslor inte är samma som att visa svaghet, det händer t.o.m. att han gråter. Att identifiera känslor, hantera och uttrycka dem är något att än att agera våldsamt på dem.


9. Att sätta ord på frustration, förnedring och vanmakt ger i alla fall inga blåmärken. Att kunna prata har blivit en ny kompetens för den nye mannen som gör honom mycket tryggare och mindre farlig i livets alla konflikter.


Det här är alltsammans hämtat från vår praktik med män i våldsbehandling.


Se där, nio nya insidor hos den nye mannen. Det är min födelsedagspresent till er kvinnor inför morgondagens internationella kvinnodag!


Sedan må mannen se ut nästan hur som helst på utsidan.


*****



HÅ 2017-01-21

Tal vid Fadimeplatsen i Uppsala,

Fadimes minnesdag den 21 jan 2017


Jag har tre femtonåringar där hemma. Tja, inte riktigt, men jag är farfar, och tre av barnbarnen råkar just nu vara 15 år.


Av naturliga skäl hörde de inte skotten i Nyby för 15 år sedan, eller läste artiklarna i UNT dagarna efteråt. Dom satt trygga på farfars arm, och världens ondska var långt borta.


Nu 15 år senare aktiveras förstås farfarsambitionerna. Vad borde jag lära dom om världens ondska, om enskilda mäns ondska, om flickors och kvinnors utsatthet?


Fast då kom det en motreaktion. Det kanske inte är jag som är så klok, utan det är femtonåringarna som har nånting att lära mig, gamle man!


Så då fick jag tillfälle att tänka efter. Åtminstone sju olika fenomen som har blivit alldeles uppenbara för mig genom dessa femtonåringar.


De har lärt mig att de alla har samma förväntningar på sin mamma som sin pappa. Det är den som råkar vara hemma som ska laga kvällsmat eller toalettstolen. Det är den som inte är på konferens i Mora eller på uppdrag i Kumla eller Kallhäll som ska göra det. Det har väl ingenting att göra med om man är pappa eller mamma! Eftersom både pappa och mamma har mobilen på för sina barn, så är det, efter att dom har snackat internt, den som har närmast till som åker akut till dagis där ett barn har slagit ut en tand eller hämtar barnet som har slagit till en kompis.


Så var det inte när jag var barn.


15-åringarna har lärt mig att det är ingen skillnad på pojkars och flickors fotbolls- eller innebandyträning. Bara omklädningsrummet. Det är samma krav på närvaro för pojkar och flickor, samma krav för pappor och mammor att baka till avslutningen och hjälpa till med redovisningen av försäljningen av jultidningar och tub-sockar och stötta även vid förlustmatcher.


Så var det inte när jag var ung.


Dom har lärt mig att flickor och pojkar är lika bra på kortspel, bakning, engelska, datorer, att rulla i snön eller att klä sig moderiktigt. Dom har bara lite olika lust.


Så var det inte när jag var barn.


15-åringarna har lärt mig att det kan vara en fördel att ha en annan hudfärg. Det går bra att blanda. Det är t.o.m. en som har prövat, och det gick väldigt bra. De har lärt mig begreppet ”lika olika”. De kommer till skolan med olika sockor för att demonstrera att man är lika värd när man är olika.


När jag var barn var alla lika.


15-åringarna har lärt mig att slänga sig med för mig främmande ord och namn. Deras klasskompisar kommer från hela världen.


Så var det inte för mig.


15-åringarna använder naturligt ord som hen och gay. Om två klasskamrater skulle vilja gifta sig med varann, så är väl det OK. Om de är ungefär lika gamla. Det har väl inte nåt att göra med att de råkar vara flickor båda två.


För mig som barn och ung fanns inte detta.


15-åringarna börjar snegla på det andra könet. Eller om det är det egna. De skulle formas till jättelika frågetecken om deras mamma eller pappa började fråga ut dom eller ifrågasätta vad det var för intresse de hade i Stenhagen eller Årsta eller varför de klädde upp sig när de åkte dit? Eller om farfar lade sig i! Bevare mig väl!


Ni hör att det är på väldigt många punkter som Fadime inte fick vara med om det som mina barnbarn får vara med om. 15-åringar som tar självständighet, jämställdhet, synen på människors lika värde fullständigt självklart. Fadime befann sig i början på den här förändringsprocessen, och hon bidrog till den själv i hög grad, genom sitt sätt att leva.


Nu kan det låta som om jag idealiserar förändringsprocessen och tillvaron för våra ungdomar. Så är det inte alls. Det är så oerhört mycket kvar. Manligt maktmissbruk som är tänkbart bara för att man är man. Kulturella strukturer som osynliggör eller aktivt utövar förtryck. Olika, envist olika förväntningar på flickor och pojkar.


Den här minnesdagen, 15 år sedan Fadime mördades, kan vi reflektera över vilka förändringar och förskjutningar av värderingar som vi ändå fått vara med om. Och reflektera över vilka förändringar vi har kvar. Gör det!



Hans Åberg, psykolog, Uppsala

*****

Till UNT.se

HÅ 2014-11-17

med anledning av Staffan Hedmans och Bengt Palmqvists debattinlägg i UNT 2014-11-12, och Miriam Hollmers svar samma dag

Utredning om våld – och sen då?

Under Carin Götblads utredning om könsrelaterat våld var vi många organisationer, föreningar och nätverk med inriktning på åtgärder för utövaren som hade direktkontakten med henne. Det skedde med blandning av hopp och misstro. Misstro, för vad skulle ännu en samordnare kunna åstadkomma, då resurserna att samordna i alla fall saknades? Förhoppningar, för det var ändå ett regeringsuppdrag, med mandat, tid och pengar för en kompetent utredare.

När resultatet kom i somras, blev reaktionen trots allt en besvikelse för många av oss som ville ha stödet för de kvalificerade åtgärderna. Här vill jag bara lyfta fram några av de fundamentala bristerna i utredningen och efterförloppet.

Det uttryckliga stödet uteblev i utredningen, för professionella åtgärder som skulle riktas till utövaren av våld. Visserligen påtalades utövarens roll mer än som hade gjorts i tidigare utredningar. Likafullt var formuleringarna svaga och icke-förpliktigande beträffande tänkbara åtgärder, trots att de goda exemplen finns både nationellt och internationellt.

Resurserna uteblev. Utredningen slutade inte med att regeringen eller någon annan part tänkte avsätta nödvändiga medel de närmaste åren. Gjorda bedömningar har visat att ett ekonomiskt stöd inte alls betingar särskilt omfattande kostnader, mindre än 100 miljoner per år för hela landet.

Mandatet förblev oklart. Både Götblad och andra parter talar numera om kommunernas ansvar. Enbart. De senaste åren har framhållits socialtjänstens ansvar för såväl den utsatta parten som utövaren, liksom naturligtvis för berörda barn. Men det sker på sådant sätt att de övriga instanserna kan ta ledigt, och det är mycket allvarligt! Vart tog landstingens ansvar vägen? Var är samspelet med forskning och utbildning? Och även om kriminalvård och övrigt rättsväsende har sina givna ansvarsområden, förefaller det som om dessa instanser ska hålla sig inom egna domäner. Denna utveckling är specifik för Sverige, nämligen att frågan om våld och åtgärderna mot detta ska begränsas till socialtjänstens ansvar.

Det finns nu stora risker för att Uppsala och andra kommuner i landet låter sig vägledas av utredningen, som om åtgärderna mot det könsrelaterade våldet är en samordningsfråga. Som om de kvalificerade resurserna redan funnes. För all del skulle grovt räknat en tredjedel av landets kommuner idag kunna påstå sig erbjuda kvalificerade åtgärder för utövaren, men på dessa ställen skulle det ekonomiska stödet av kommun, landsting och stat ändå behöva mångdubblas för att verksamheterna fick leva någorlunda tryggt, över nästa budgetperiod. I de återstående kommunerna är det frågan om att nyskapa.

Då skulle Carin Götblads ambitioner fullföljas.

Uppsala 2014-11-17

Hans Åberg, psykolog

tidigare verksamhetsansvarig vid Mansmottagningen mot våld i Uppsala, numera MVU – Mottagningen mot våld i nära relationer i Uppsala

*****

HÅ 2014-04-22

Artikel i UNT med anledning av att en våldsman i Uppsala blir skjuten av en polis

Våld är farligt

Våld är farligt. Det kan till och med vara dödligt. Det visar med förskräckande tydlighet den senaste episoden, där den som använder våld utsätter sig för stora risker att själv drabbas av det.

Den som använder våld har självfallet en avsikt med det: att stoppa någon annans avsikter, att skaffa kontroll över en situation, att återgälda en oförrätt, att vinna fördelar, att tillfredsställa egna behov eller något annat. Att dessutom använda vapen eller andra föremål kan förstärka denna känsla av att kunna uträtta något, så att man känner sig säker eller rentav odödlig. Det är man inte.

Våld föder våld. Våld tenderar att eskalera om det inte stoppas. Våld har omfattande effekter inte bara på den utsatta parten, utan även på utövaren, liksom på våldets alla vittnen.

Det måste därför finnas platser i samhället där motsatsen till våld odlas. I stället för ”Våld är det enda jag kan” måste förövaren få tillfälle att uttrycka ”Jag vill inte ha det så här längre”. I stället för ”Jag gav henne vad hon var värd” måste det finnas någon som är beredd att lyssna till ”Jag är rädd för att det blir värre nästa gång”. Finns det en plats för att ta emot yttranden som ”Jag vill inte sluta som mördare”, kan alternativen till våld ta form.

Hans Åberg, psykolog

*****

Våldet hack i hälarna

Insändare med anledning av artikel om näthat

HÅ 2013-02-12

Näthatet är den senaste varianten på sexualiserat våld mot kvinnor. Just som vi hade lärt oss innebörden av fenomen som stalkning, trafficking, grooming och gang bang eller gang rape. Hur ska vi hinna med? Varför ska våldet alltid ligga strax före oss, innan vi har hunnit skaffa oss kunskapen om det och redskapen mot det?

Det våld som så småningom får ett namn och blir ett begrepp, har alltid genomgått olika osynlighetsstadier. Det inte har uppmärksammats, inte systematiserats och inte åtgärdats. Men när detta väl har skett, framstår det i all dess avskyvärdhet och vi står där med skammen, vi åskådare eller kanske vi utövare.

Systematiserat sexualiserat våld mot kvinnor har genom årtusendena funnit nya former. Och det räcker med några årtionden, för att vi ska se strukturen av våldsanalysens fyra faser: det finns; det måste stoppas; det kan stoppas; så här gör man när man stoppar det.

Näthat är att avsiktligt uttrycka sig kränkande mot någon person i skydd av nätets anonymitet, och systematiskt är kvinnor mer utsatta än män. Stalkning är att i skydd av mörkret eller på andra sätt, helst utan att våga ge sig tillkänna, fortsätta en systematisk förföljelse, ofta som påbrö på en tidigare misshandel av kvinnan i fråga. Trafficking är mest slavhandel med kvinnor, byggd på möjligheten att slira över landsgränsernas olika lagstiftning. Grooming innebär att lura mest småflickor till sexuella handlingar som de ofta inte har psykologisk mognad att förstå, återigen i skydd av nätets anonymitet. Gang bang till sist – jag har velat exemplifiera hur det sexualiserade våldet tar sig uttryck i de fem nämnda fenomenen ovan – eller gang rape är gängvåldtäkt, inte sällan i sken av att kvinnan själv njöt av det.

Om vi börjar med att inse att denna sorts våld finns, med sådana uttrycksformer, då ligger vi i alla fall våldet hack i hälarna, vi kan fortsätta med att reagera och beröva våldet dess spelrum på mörka skumraskytor.

Hans Åberg, psykolog

*****

Insändare UNT 2012-11-25

ORD FÖR VÅLD

”Det är skönt att veta att ingen av oss backar i alla fall.” När man arbetar med våld, vilket varit min uppgift som psykolog, ingår det att pröva vilka ord man sätter på sitt våld. SD-politikern Kent Ekeroth har gett oss ett uttalande som är värt att analysera.

”Att inte backa” är ett vanligt uttryck för att använda våld eller vara beredd till det, vilket Ekeroth och hans partikollegor gör med sina hotande och kränkande handlingar och uttalanden på sensommaren 2010.  Det är jämförbart med uttrycket ”ta ingen skit”, som också är ett överslätande begrepp för ge igen eller vara beredd att ge igen. Vid analys visar sig emellertid att ”inte backa” och ”inte ta skit” enbart är förskönande och fördunklande beskrivningar för det faktiska förloppet att hota, använda motvåld eller att använda samma våld som den andra parten just har nyttjat sig av. I stället för att ”det blev” en händelse och att man gjorde något ”i stundens hetta”, så var det uppenbart att Ekeroth och hans kamrater knöt nävarna, knuffade, sparkade och gjorde rasistiska och andra kränkande uttalanden. Det var konkreta händelser där någon utövade aktiva handlingar, ingenting som ”blev”.

I behandlingsarbetet med våldsbenägna personer har jag många gånger stöttat särskilt unga män och kvinnor att verkligen ”inte ta skit” och att ”inte backa”. Det är klart att man inte ska nonchalera kränkningar och hot. Man ska inte avstå från att vända på en allvarlig situation, om man tror sig kunna det. Men det är tacksamt att föra in samtalet på vad man ska göra i stället. Vad kan man göra när man känner sig kränkt eller hotad, utan att själv kränka och hota? Vad finns det för alternativ till våld? Hur gör man när man verkligen inte backar för våld och orättvisor?

Hans Åberg, psykolog

***

HÅ 2012-10-25

Öppet brev till Carin Götblad,

med anledning av Din medverkan i SVT ”Min sanning” 2012-10-23

Tack för Din medverkan i TV! Du gav oss inblick inte bara i Dina uppdrag utan även i vad som är samhällets uppgift idag. Dessutom fick vi veta på vilket sätt just Du tog Dig an Dina uppgifter.

Med anledning av det uppdrag som regeringen har gett Dig, att vara nationell samordnare mot våld i nära relationer, ställde Du mot slutet två frågor samt gjorde ett uttalande. Mot bakgrund av mina 15 års erfarenhet av psykologiskt, fokuserat arbete med mäns våld, vill jag svara på de två frågorna och reflektera över Ditt uttalande.

1. Första frågan var den allmänna fråga som Du alltid ställde när Du nu ivrigt söker upp och träffar personer som är engagerade och ansvariga för kvinnofridsfrågor: ”Vad tycker ni att nationella samordnaren ska göra, som ni inte kan göra själva?”

Mitt svar är enkelt: Klargör både kommuners och landstings ansvar för arbetet med våld i nära relationer! Efter 15 års arbete inser jag att det är något jag inte kan göra själv, trots många försök.

Först kommunernas ansvar: På många håll i landet tar kommunerna numera sin uppgift på stort allvar och hävdar klart och tydligt: ”Det här är vårt ansvar, det står till och med i Socialtjänstlagen, att kommunen har ansvar för alla sina medborgare!” Det tar sig uttryck i att man på allvar ser till att arbetet med de våldsutsatta kvinnorna får tillräckliga resurser (och inte reduceras till frivilliga insatser av kvinnojourer som tvingas fortsätta leva under ekonomisk otrygghet). Barnen får omfattande och kvalificerad hjälp. Och det senaste som hänt är att flera kommuner hävdar att också arbetet med förövarna är en kommunal uppgift. Med detta synsätt tillskapas övergripande kriscentra som ger alla parter professionell och adekvat hjälp.

Men hur ojämnt och bräckligt är inte dessa kommunala insatser fördelade över landet! Arbetet med våld i nära relationer är fortfarande inte alls generellt förankrat som en självklar kommunal angelägenhet. Det är beroende av tillfälliga projektmedel och kan vara präglat av enskild entusiasm, dålig samordning och spretiga insatser. På hur många platser är inte den våldsutsatta kvinnan fortfarande beroende av om det möjligen finns en fungerande kvinnojour på orten, som kanske har bidrag nog att överleva fram till budgetårets slut? Och om det eventuellt har funnits ett professionellt och adekvat akut mottagande (som det tack och lov ofta finns), på hur många orter saknas inte det långsiktiga stödet för den som varit våldutsatt, som medger den omfattande psykologiska rehabiliteringen? Barn kan få adekvat stöd, men hur ofta fallerar inte detta på grund av att man inte har resurser för just den åldersgruppen, inte just för tonårspojkar, inte för dem som har lång resväg etc?

Och slutligen, beträffande det som har varit mitt arbetsfält: de kommunala insatserna för förövarna präglas fortfarande alltför ofta av en blandning av okunnighet och entusiasm. Detta är inte värdigt dem som behöver professionella och långsiktiga insatser för att upphöra med sitt våld, särskilt nu när man har goda kunskaper om hur ett sådant arbete måste läggas upp.

Alltså vill jag tro att Du som nationell samordnare har större tyngd att hävda det kommunala ansvaret för kvinnofrid. Det får inte längre vara upplagt för lokala tolkningar, vilka parter som omfattas (främst huruvida det gäller utövaren av våld eller inte) och vilken utformning det ska ha.

Sedan landstingens ansvar: Hur kommer det sig att våld i nära relationer fortfarande inte anses vara en prioriterad hälso- och sjukvårdsfråga? Så länge våld i nära relationer av landstingen definieras enbart som ansvaret för kvinnor som drabbats av våld, missar man både andra former av våld och möjligheten att göra något åt källan till våldet: förövaren. Hur kan de psykiater och psykologer, som fortfarande har sina arbetsfält främst inom landstingsvärlden, fortfarande vara så generellt ointresserade av att sätta in sina resurser på utövaren? Att utöva våld är i så hög grad präglat av psykologiska betingelser (mer än psykiatriska i och för sig), men det finns väl inget landsting som har en kolumn där det i årsredovisningen står: ”antal personer som har tagits emot på landstingets mottagning för våldsbehandling.” Varför är det så? Varför har det inte ingått i läkares och psykologers självklara utbildning att förmedla kompetensen att möta förövaren av våld och utöva våldsbehandling? Hur kommer det sig att det inte är självklart att våga fråga: ”Har Du någon gång – eller just nu – utövat våld?” Ja, mitt eget svar är förstås att vårdpersonal alla kategorier inte har fått kunskap om hur man tar hand om svaret.

Det som sker just nu i Sverige är att arbetet med förövaren är på väg att begränsas till ett kommunalt ansvar (om ens det). På det sättet märks uppenbart hur landstingen mer och mer drar sig ur sitt ansvar på området. Det blir ingen psykologisk specialitet, kunskapsområdet kommer inte att mättas med de psykologiska (och medicinska) kunskaperna, utan våldsområdet kommer att bli liktydigt med det sociala arbetsfältet. Därmed kommer våldsbemötande att handla om relationer, bostad, ekonomi, missbruk, arbete och sociala insatser. Hur nödvändiga är inte dessa, men det blir samtidigt uppenbart hur psykologiska professionella kunskaper och insatser har svårt att göra sig gällande på våldsarenan.

Om jag nu har velat framhålla vilka möjligheter Du som nationell samordnare har att understryka kommuners respektive landstings ansvar, så är därmed inte sagt att inte andra samhällsorgan inte har sitt ansvar. Det är allvarligt att Kriminalvården genom sina interna satsningar på egna påverkansprogram, har dragit sig ur samarbete med de frivilliga eller kommunala insatserna. Det är katastrofalt att universiteten fortfarande inte med forskning och utbildning odlar våldsbehandling och insatser för förövarna som ett eget och kvalificerat kunskapsområde. Därför tror jag att Du har mycket större kraft och position att hävda att våld i nära relationer är allas ansvarsområde, att samverkan och samsyn är nödvändig, och att tiden är förbi då någon samhällsinstans skulle kunna påstå att det inte är deras bord.

2. Andra frågan: Hur ska vi få männen som har problem med sin aggressivitet att våga söka hjälp själva?

Du uttalar frågan ur en egen osäkerhet och angelägenhet, ungefär: ”Hur i all världen ska vi få männen att söka hjälp själva?” Som om den frågan inte har ett svar!

Den frågan har ett givet svar. Det här är sådant vi redan känner till, vi som har jobbat med den, det är inte alls något okänt.

Kanske ärligast att säga att frågan har några delsvar:

För det första måste det finnas en kvalificerad och professionell mottagning som tar emot männen. Om det finns ett telefonnummer, en adress, en e-adress och en hemsida som tydligt och klart annonserar att man arbetar med våld, då kommer männen. Men så länge männen inte har någonstans att vända sig, då kommer inte det att finns några män som söker hjälp själva.

För det andra: den verksamheten måste visa sig kvalificerad och professionell. Den måste visa att den verkligen medverkar till att stoppa våldet. Det ska framgå av besökarens egen berättelse, av den berörda kvinnans rapport, av uppdragsgivarens eller andra samarbetspartners bedömning samt i årsberättelser och utvärderingar. Den som gör bra ifrån sig, den fortsätter att få nya besökare.

För det tredje: Du framhåller att det är särdeles skambelagt att tala om sitt våld. Så behöver det inte alls vara, men är det så, måste personalen vara utbildad på att hantera ett initialt skamhinder. Personalen måste vara kompetent att tala om våld och att bearbeta det.

För det fjärde: mottagningar riktade till utövarna måste ha särskilt ekonomiskt stöd för sin hållbarhet och överlevnad. Det är en verksamhet som inte kan begränsas till ideella insatser eller som riskerar att inte överleva kommande årsskifte.

För det femte: mottagningarna måste hålla sig ajour med ny kunskap om formerna och villkoren för våldsbehandling. T.ex. måste resurser finnas för samtidigt bemötande av den utsatta parten, för barn som oftast är inblandade, för uppmärksamhet på olika och nya sorters våld och mycket annat.

För det sjätte: mottagningar måste utvecklas och verka i nära och levande samverkan med de andra agenterna på våldsarenan. Det är länge sedan verksamhet för våldsbenägna män (som det oftast är frågan om) kunde bedrivas av enskilda entusiaster i en avskild lokal, utan insyn och samspel med bl.a. polis, socialtjänst, sjukvård, utbildningsväsendet, frivården och kvinnojourerna.

För det sjunde: dessa mottagningar ska ha ett tydligt mandat. Det ska vara en kommunal instans, tillsammans med en landstingsinstans, som tillsammans med universitetet och kriminalvården (för att nu bara ta några exempel) som ger mandatet och pengarna att bedriva den professionella verksamhet riktad till förövarna som fordras.

Vi är många i Sverige som sedan slutet på 1980-talet ganska väl och tryggt, utan att låta övermaga, kan svara på Din fråga om hur vi ska få männen att komma. Vår erfarenhet är att de kommer, t.o.m. mer än vi har haft möjlighet att ta emot.

3. Det tredje Du säger, och det har Du sagt även vid tidigare tillfällen: ”Vi måste få in männen på plan.”

Till detta finns ett par reflexioner: det första jag skulle vilja framhålla är att männen redan nu finns på plan! Bland annat kommer de för behandling, om det väl finns behandling att få. Det är ur min och många andras erfarenhet inte någon märklig företeelse som vi iakttar, när männen själva söker hjälp. Det är klart att de inte vill ha det på det här sättet med sitt eget våld. De vill aktivt få hjälp ur sitt våld, när de anar att det är möjligt. (Detta är för övrigt en iakttagelse som Socialstyrelsen gjorde i sin utvärdering 2010, om männens egen angelägenhet.)

För det andra har många män gjort ett mycket tydligt ställningstagande: vi tar avstånd från mäns våld mot kvinnor, mäns systematiska förtryck och mäns strukturella maktmissbruk. Jag syftar då på det manliga nätverk mot mäns våld mot kvinnor som bildades 1993, som startade lokalt men sedermera växte till en landsomfattande rörelse. Nu fortsätter den att arbeta mycket aktivt, regionalt och nationellt under sitt nya namn sedan 2006: Riksorganisationen Män för Jämställdhet. Jämställdhetsfrågor, arbetet mot mäns våld, verksamhet riktad till tonårspojkar, skolor, unga pappor, killfrågor på nätet mm står högt på agendan. Detta är heller inte den enda tydliga föreningen och formen för mäns aktiva engagemang mot mäns våld, utan många fler exempel finns runt om i landet.

För det tredje har det sedan slutet av 1980-talet tillskapats alltfler professionella mottagningar för män: kriscentra, manscentra, mansmottagningar och andra centra som tydligt har gett platsen för utövaren av våld. Särskilt påtaglig har utbyggnaden av sådan verksamhet varit ungefär från år 2000. En siffra angav att det 2011 var 62 verksamheter i landet som uttryckligen riktades till förövaren av våld.

Försiktigt tar sig också fler och fler manliga studenter och forskare an maskulinitetsfrågor, och alltfler jämställdhetshandläggare hämtas bland männen. Alltfler unga pappor och män hävdar uttryckligen att det är dom som tjänar på jämställdheten och att de söker former för att aktivt, på sitt sätt, inom sina respektive branscher, bidra till att mäns strukturella våld minskar. Den internationella forskningen på området våldsbehandling tar aktiva steg framåt, och erfarenheterna måste bara tränga igenom till ekonomiska beslutsfattare.

Det är klart att jag genom mitt mångåriga arbete har en snedsyn: jag vill hävda att männen redan finns på banan. Samtidigt är jag den förste att dela missmodet: det är så oerhört mycket kvar att göra. Snedfördelningen finns fortfarande, och den är nästan alltid till kvinnans nackdel.

Jag vill på detta sätt förmedla både sakkunskap och hopp till den angelägna frågan om att minska mäns våld mot kvinnor. Jag vill tro att förändring är möjlig, med mångas insatser, i ett mångårigt perspektiv. Det gick att förändra synen på barnaga, när vi fick några decennier på oss. Det går på motsvarande sätt att förändra både synen på mäns behov av makt och möjligheter till maktmissbruk och själva statistiken över det våld som oförskyllt drabbar främst kvinnor och barn, men ska vi behöva vänta i decennier?

Jag ser fram mot en direktkontakt med Dig, Carin!

Hans Åberg

/Direktkontakten etablerades senare, vid Rikskriscentrums nätverksmöte i Stockholm 2012-11-06./

*****

HÅ 2012-08-09 

På våldsfronten intet nytt?

Tre mördade kvinnor på lika många dagar. Män som har bestämt att deras fruar eller tidigare partner inte har rätt att få leva sina liv färdigt. Till och med den mest luttrade våldsbehandlare borde misströsta. Är det verkligen på våldsfronten intet nytt? Låt oss granska hur debatten efter de tragiska morden gestaltar sig.

Till det första som brukar nämnas, är att det dödas i genomsnitt 16-17 kvinnor av sina män årligen. Men det var väl inget nytt? Det meddelade Brå redan 2001.

Sedan anförs det att landets kvinnojourer får för lite resurser av sina respektive kommuner. Men det är väl inte heller något nytt? Så har de haft det, med små variationer, sedan starterna i Stockholm och Göteborg 1978.

Inte heller är det någon nyhet att behandling av män ger resultat. Beroende på var vi bor i Norden har vi känt till detta faktum sedan mitten på 1980-talet (Gondolf 1987), eller senast i Socialstyrelsens rapport (juni 2010). Men det som brukar tillföras debatten, det är antingen att behandling av män inte ger resultat (så Eva Rusz i AB, även om hon tack och lov inte fick stå oemotsagd) eller att det finns alldeles för få kvalificerade mottagningar i landet (en gammal nyhet från 2006, Eriksson m.fl.).

Till de relativt nya debattinslagen, men ändå några år gamla, hör att tillfråga psykiatrerna på Karolinska om vad det nu är för män det här, som kan begå sådana här hemska dåd – ett effektivt sätt att externalisera våldet och göra det till något annorlunda och främmande.

Det är också gamla välkända fakta att de lokala insatserna är skandalöst ojämnt fördelade över landet (SKL rapporter 2009 och 2011). Om det nu finns de goda exemplen på kommuner som hävdar att kvinnors utsatthet är ett kommunalt ansvar och agerar därefter, så är kunskap och åtgärder på många håll bristfällig, med många luckor i systemet. T.ex. kan man räkna med att det långsiktiga stödet för den utsatta parten saknas, att berörda barn bara delvis får adekvat hjälp samt att utövaren sannolikt enbart sporadiskt får den snabba, samordnade, kompetenta och långsiktiga behandling som fordras. Och varför landsting och universitet inte medverkar genom att odla psykologisk våldsbehandling som ett av sina kompetensområden är fortfarande en gåta.

Regeringen tillsätter i detta läge Carin Götblad som samordnare. Men hur i all världen ska hon lyckas, bättre än hundratals tidigare kvinnofridssamordnare i landet, om det inte finns de erforderliga resurserna att samordna?

Därför tillbaka till starten, ser vi med statistiska eller andra mått några tendenser till att det könsrelaterade våldet skulle minska? Så här långt utmålar jag medvetet en dyster bild av att det på våldsfronten intet nytt skulle finnas att beskriva. Jag vill ge den utsatta parten respekt, ge alla anhöriga till misshandlade och dödade förståelse för att det finns starka skäl att vara missmodiga, om man nu nöjer sig med ovanstående händelsebeskrivningar och debattinlägg.

Efter 15 år på våldsarenan vill jag därför komma med något som är nytt och som är hoppfullt. Orden är samverkan, samsyn och samordning. Debatten efter våldsdåd menar jag alltför ofta präglas av enskildheter, av att fokusera på specifika insatser och av spretiga teoretiska aspekter. Att tilldela kvinnojourerna mer resurser, att sätta poliserna på kurs eller ens att sätta mannen i evidensbaserad behandling, sådana avgränsade insatser kommer inte att förändra statistiken över könsrelaterat våld. Inte heller räcker det att t.ex. konsekvent enbart tillämpa könsmaktsordningen, ett rättstänkande, ett individualistiskt psykologiserande eller vad man nu väljer för teoribas. Däremot krävs att samordna alla dessa resurser, att samverka praktiskt så att våldet inte får en chans, att odla en samsyn där teorier, synsätt och förhållningssätt gör våldet förståeligt och förändringsbart. De 15 år jag refererar till gav mig och många andra kunskap om våld, tilltro till människans möjligheter, hoppet om förändring och erfarenhet av att våldet var påverkbart.

Parterna i ett våldsdrama fordrar sina respektive insatser: utövaren att få stopp på sitt våld; den utsatta parten psykologisk rehabilitering efter den förlorade självkänslan; berörda barn (som det ofta är frågan om) återvunnen tillit till vuxenvärlden. Alla dessa insatser måste samordnas, i en väl förankrad samsyn, präglad av välförankrad kunskap om våldets funktion och om förändringsmöjligheterna. Därifrån kan kunskapen och erfarenheterna spridas samt på våldsfronten verkligen erbjuda något nytt att hoppas på!

Hans Åberg, psykolog

***

Mera mord – eller mindre?

HÅ 2012-07-03

En bra deckare handlar om gott och ont, brott och straff. Och så ska man inte veta hur det går på slutet.

Nu är det riktig sommar med polisöverintendent Foyle på söndagar, kommissarie Barnaby och miss Marple på tisdagar, kommissarie Morse på lördagar samt insprängt lite då och då kommissarie Frost, monsieur Poirot, Sherlock Holmes och kommissarie Beck eller Cato.

Bo Gustafsson ondgör sig (i UNT 2012-07-03) över deckarplågan som är särskilt påtaglig sommartid, och jag kan dela hans indignation. Man kan analysera fenomenet sociologiskt, psykologiskt eller socio-kulturellt, som han vill göra. Kanske finns det fler aspekter.

Deckarna och deras våld tilltalar sannolikt olika grupper av läsare och tittare, och den berör olika behov hos oss. En klassisk deckare tillhandahöll ett problem som vi inviterades att vara med och lösa, fram till sista sidan, med samma obegripliga fascination som sudoku efter sudoku. En annan aspekt tilltalar rättskänslan hos oss, att när visserligen ondskan har fått härja fritt i några avsnitt, så vet vi att rättvisan ändå segrar till sist, och det ursäktar att kosta på sig en deckare ibland. Vi psykologer har ofta velat se våldsskildringar som ganska harmlösa sublimeringar av egna våldstendenser, eller ett effektivt sätt att hålla det onda ifrån oss och förlägga det hos den andre. Så blir vi själva lite goda. Kanske det är därför som våldet har kunnat bli allt groteskare.

När alla dessa aspekter är uttömda, då har den problemlösande detektiven behäftats med alkoholism eller andra personliga defekter. Och ett annat tema har blivit intrigerna på polisstationen, så att brottet och dess lösning kommit i skymundan.

Nu närmar jag mig min poäng: Om det infinner sig en trötthet hos läsare och tittare, kanske det beror på att temata är uttömda och att det inte ens är så spännande på slutet. Om det möjligen har funnits tema med variationer tidigare i storyn, så är avslutningen inte längre lika fantasifull. De engelska deckarna slutar i regel med att polisen hämtar upp gärningsmannen under ordnade förhållanden och så får man inte veta mer om fortsättningen. Amerikanska deckare spinner gärna på öga-för-öga-motivet, så att den skyldige får ungefär samma behandling som han utsatt sina offer för. Och de svenska och norska deckarna slutar vanligen med att gärningsmannen antingen omkommer i en trafikolycka på sista sidan eller i en dramatisk fall- eller drunkningsolycka på en särdeles utstuderad slutarena, eller att mannen dör för egen hand. Alternativ till ett fortsatt gott liv för gärningsmannen (oftast en man) finns inte.

Tänk om nästa deckargenre tar vid där de flesta slutar idag?! Tänk om man fick följa hur det gick för brottslingen, nu när man vet att det finns vägar ut? En god regissör skulle kunna göra den nya framförliggande resan, från våld och annan kriminalitet fram till ett gott liv, lika spännande som den långa och plågsamma resan fram till brottet. Varför har så många deckare enbart vandrat tillbaka, till en olyckligt präglande barndom eller till andra oförätter, som ska hjälpa oss att förstå hur brottet kunde begås men glömt att titta framåt? Det finns numera kunskap om hur våld och andra brott kan stoppas och hur ett liv som är värdigt både för en själv och gentemot andra, kan ta form. I och för sig kan detta ta lika lång tid av ett människoliv som det har tagit att bygga upp kriminaliteten, men det finns oskrivna blad för detta avsnitt. Det är inte bara ”Let’s dance” och ”Bonde söker fru” som behöver ”Hur gick det sen?”

Detta resonemang bygger på färska studier om hur brottsbearbetning går till och vilka resultat man når. Våldsbenägna män söker och får hjälp, våldet minskar, dessutom minskar vidhäftande missbruks- eller psykiska problem. Männens ansvarskänsla och känsla för sammanhang förbättras, för att nu inte återge episoder ur det fascinerande rehabiliteringsarbetet. En utvecklingshistoria med väl så dramatiska inslag som mordet som begicks där i början på deckaren. Det är faktiskt så att ett mord i regel är tämligen tarvligt, det är lumpet och smutsigt och dess detaljer inte särskilt gripande att ta del av. Det är däremot människors växt och utveckling mot ett gott liv.

Tänk om Bo Gustafsson och vi andra fick se och läsa del II?

Hans Åberg, psykolog

***

Till UNT debatt

KUNSKAP OCH EKONOMI - om män i behandling 

HÅ 2012-07-02

Frågan om kvinnofrid ligger återigen på Uppsala kommuns bord. Denna gång gäller det kommunens möjligheter att skapa en långsiktig lösning för behandling och andra åtgärder riktade till utövarna av våldet.

Malena Ranch framhåller i sin artikel (UNT-debatt 2012-07-02) de kunskaper och metoder som MVU (Mottagningen mot våld i nära relationer i Uppsala) utvecklat. Som tidigare verksamhetsansvarig vill jag bara framhålla en aspekt som knyter an till den del av verksamheten som nu är hotad: den öppna mottagningen.

Arbetet på mottagningen gav oss alla medarbetare under många år ny kunskap och frimodighet om att det var möjligt att arbeta med våld, att det var efterfrågat och det var framgångsrikt. Detta hade inte varit möjligt utan att det kom män till mottagningen. En envis fördom om att män inte ville göra något åt sitt våld kom på skam. När det var möjligt att få hjälp, utan att traditionella ramar och alltför mycket ekonomiska begränsningar lade hinder i vägen, ja, då kom männen.

Med den fråga som kommunen nu har att ta ställning till handlar det om att ta till vara denna kunskap. För kunskap om våld är inte bara metodik och teknik, det är också kunskapen om hur metodiken ska tillämpas, vilka yttre villkor som våldsbehandling fordrar, och vilket bemötande som både utövare och drabbade samt alla berörda barn ska få. Våld tjänar på stängda dörrar och tillfälliga lösningar. Våld förlorar på öppenhet, tillgänglighet och stabilitet.

Hans Åberg, psykolog

*****

Till UNT debatt

Gåva på Internationella kvinnodagen den 8 mars -

ett nytt mansideal

HÅ 2012-03-08

”Hur i all världen kan du komma med blommor till sjukhuset?!” Fortsättningen på den fiktiva dialogen tilldrar sig på en akutavdelning där kvinnan vårdas för skador – som mannen själv har tillfogat henne. Vårdpersonalen kan inte nog uppröras över hur mannen urskuldande försöker komma med blidkande rosor.

Min uppfattning är att män ska komma med blommor till sina fruar när de är sjuka. Men när de själva är ansvariga för behovet av sjukvård, är det något annat de ska komma med. Det ska helst vara ett telefonnummer i bröstfickan till Mansmottagningen eller annan hjälpinstans, mannen ska komma med en annan attityd än när han utdelade slaget, han ska visa upp en beredskap att ta itu med sin problematik.

Vad ska då den gåva vara som vi män kommer med på Internationella kvinnodagen? Det måste vara ett nytt mansideal, som bygger på andra mekanismer än makt, styrka och övermod. Jämställdhet fullt ut behöver bli det vi visar upp för den nya generationens män och fäder. Pojkar och unga män ska bli bra på lyhördhet, uppmärksamhet, omtanke och respekt. Ett aktivt avståndstagande från våld som redskap att skaffa eller behålla makt. Full delaktighet i vård och omsorg i hem och samhälle. Benägenhet att lämna ifrån sig könsbetingade positioner och förmåner, beredskap att dela och att befinna sig på samma nivå. Den gåvan skulle jag vilja komma med.

Hans Åberg

*****

Ifrågasätt honnörsord inom vården!

HÅ 2012-02-09

Jan Fagius lockar (i UNT 2012-02-07) i sin allvarliga analys av hotfulla förändringar på Akademiska sjukhuset till att kraftigt ifrågasätta några av honnörsorden i vårddebatten. Dit hör bl.a. ’konkurrensutsättning’, ’vårdval’ och ’privat’ som hanteras dels som om alla vore överens om deras innebörd, dels att de per definition stod för något gott.

Fagius pekar på en situation där man till befängdhet ska driva konkurrensutsättning, som om det i alla lägen vore möjligt eller eftersträvansvärt. Jag har länge efterfrågat den klarsyn som pekar på att det finns andra drivkrafter för mänsklig och organisatorisk utveckling än konkurrens. Forskning, förändring, viktiga steg i hälso- och sjukvården, för att inte tala om sociala förändringar i stort, har betingats av andra faktorer, såsom nyfikenhet, lust, arbetstillfredsställelse eller för all del nöd, behov och katastrofer. Att utsätta för konkurrens förutsätter någorlunda jämförliga storheter, vilket man sällan har tillgång till inom vård, skola och omsorg, där nu konkurrensutsättning grasserar som en farsot.

’Vårdval’ drivs likaså som om det är vad vi potentiella patienter vill ha. Har jag trillat och gjort illa ett knä, har jag allvarliga problem med våld, har jag symptom som jag inte vet varifrån de härrör, vill jag ha bedömning, vård och behandling och det ganska omgående, inom någorlunda räckhåll. Jag är då tämligen ointresserad av att göra något vårdval. Och så länge det inte ens finns någon grundläggande (alternativt specialiserad) vård att tillgå alls, eller t.ex. skolgång inom räckhåll, då är det en skymf att börja tala om att kunna stå mellan olika valmöjligheter. Själv har jag under merparten av mitt yrkesverksamma liv företrätt verksamheter som inte har funnits som samhällets erbjudanden, och nätt och jämnt har de funnits som privata alternativ. Där har inte förelegat något vårdval och ingen möjlighet till konkurrensutsättning.

’Privat’ trodde jag länge betydde att patienten/klienten/eleven själv fick betala vad det kostade - eller i stort sett vad det kostade - och att professionella vårdgivare, lärare eller motsvarande på privat och ofta ideell grund fick kämpa för att få verksamheten att gå runt. Idag är tydligen offentligt och privat driven vård, skola och omsorg lika i en avgörande aspekt: det finansieras med allmänna medel! Eller avses kunna drivas med samhällets resurser, som bara fördelas på olika organisationsformer.

På vilket sätt hör dessa tre honnörsord ihop, och hur kan det bli så tokigt som det är på väg att bli på Fagius avdelning? Han representerar vad jag förstår en verksamhet som inte alls är unik i det avseendet att den har utvecklats och fungerar väl med andra incitament än att den har varit utsatt för konkurrens. (Det skulle vara spännande att utröna vad som i stället ligger bakom medicinska framsteg!) Verksamheten är såvitt jag förstår ett bra exempel på hur föga aktuellt patienters behov av att göra val kan vara. Och det viktigaste som min erfarenhet säger mig om det som präglar privat driven verksamhet, det har att göra med innovation, arbetslust och högt ställda ideologiska mål att göra. Dit kan man uppenbarligen komma även med ett offentligt uppdrag.

Hans Åberg

leg psykolog, leg psykoterapeut

*****

HÅ 2012-02-02

(Införd i förkortad form i UNT-debatt 2012-02-10)

”Hårdare straff för grova våldsbrott” – ”Lagskärpningen kommer inte att stävja brottsligheten”

”Straffskärpning har inga preventiva effekter” säger Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet (UNT 30/1). Han anser att det inte finns något vetenskapligt stöd för den lagändring som kom 2010, en skärpning av straffen för grova våldsbrott och upprepad brottslighet. Regeringen motiverar skärpningen med att människors syn på allvarliga våldsbrott och fysiska kränkningar har blivit strängare och att detta bör återspeglas i straffskalan.

Det jag vill fästa uppmärksamheten på är att våra förhållningssätt till brott präglas av olika synsätt, med ibland diametralt motsatta bevekelsegrunder:

1.      I västvärlden lever vi med tanken att ett brott ska ha en motsvarighet i straffets omfattning, och nu har regeringen fått lagstiftarna med sig på att grovt våld ska ha strängare straff. Detta är uttryck för en värdering och en ideologi, men har enligt Tham ingen koppling till den preventiva effekten.

2.      Det vetenskapliga stöd som Henrik Tham frågar efter och som vi alla skulle vilja bygga på, t.ex. belägg för att mer straff ger bättre effekt eller att längre frihetsberövande minskar sannolikheten för återfall, den forskningen har vi inte.

3.      Kriminalvården strävar efter att den som sitter i häkte eller fängelse ska behandlas jämlikt och med respekt för sitt människovärde, utan hänsyn till kön, ras, religion och sexuell läggning. Detta är alla allmänmänskliga och eftersträvansvärda mål som personalen bör dela, men det är knappast forskningsbelagt vad som t.ex. har preventiva effekter.

4.      Ett längre frihetsberövande bör förenas med utbildning och social träning, med förberedelse för arbete och bostad. Präglat av humanitet och sunt förnuft kan vi tycka, men med andra bevekelsegrunder än forskning.

5.      Ta till sist det som blev mitt eget arbetsområde: psykologisk behandling och brottsbearbetning för att förebygga förnyad brottslighet. Detta måste å andra sidan vara synnerligen väl vetenskapligt underbyggt för att få plats på åtgärdslistan. Om det ens får plats då.

Det vi faktiskt vet om brottsförebyggande åtgärder menar jag behöver få större utrymme än ett linjärt strafftänkande. I avvaktan på resultat från ett medvetet åsidosatt men också ett svårt och komplext område – forskning kring psykologisk brottsbehandling – är det vår skyldighet att luta oss mot det som brukar kallas ”erfarenhetsbaserad evidens”. Där kan kravet på evidens uppfyllas genom att nyttja ”bästa tillgängliga metod” eller ”bygga kliniska beslut på samvetsgrann, omdömesgill och explicit användning av bästa tillgängliga kunskaper”, med vilket menas forskning och erfarenhet från angränsande områden, såsom psykoterapiforskning, gruppterapistudier, missbruksbehandling m.m. men de senaste åren även internationella studier om våldsbehandling. Det uppfordrar till att behandla brottet och den som har utövat det med den kunskap vi har, som har stöd i likartade åtgärder och som inte motsägs av annan forskning. Där har den våldsbehandlingsinriktade psykologin sin uppgift, oavsett den straffskala som lagstiftarna har satt.

Hans Åberg

leg psykolog, leg psykoterapeut

***

Procent av vadå?

HÅ 2012-02-02

(Införd förkortad i UNT 2012-02-04)

“Många invandrare i vården”, skriver UNT 2012-02-01. Många i förhållande till vad? I hela landet är 15,7 % av undersköterskor och vårdbiträden födda utomlands, och i Uppsala kommun är 15,5 % av alla kommunanställda utrikesfödda. % av vadå? Om det fortfarande gäller, att invandrare (med definitionen födda i eller utanför Sverige av två utrikesfödda föräldrar) i Uppsala kommun utgör 16-17 % av invånarna, en tillförlitlig siffra jag har lutat mig mot, då återspeglar ju både vårdpersonal och kommunanställda som helhet samhället i stort, och det är väl bra? (T.ex. frågade man mig ofta misstänksamt, i min tjänst på Mansmottagningen mot våld, om det inte var oproportionellt många invandrare i våra behandlingsgrupper för män som använt våld. Då visade sig att siffran var precis 16-17 %, samma andel invandrare som i Uppsala i stort!) Måste man inte alltid använda statistiska mått mot bakgrund av den population man vill beskriva? Kanske är det dags att fråga sig vilka områden i samhället där våra invandrare fortfarande inte är någorlunda hyggligt representerade?

Hans Åberg, psykolog

***

10-årsdagen av mordet på Fadime Sahindal

HÅ 2012-01-21

En av de största utmaningarna i mitt terapeutiska liv hade jag när jag kort efter mordet på Fadime Sahindal in i behandlingsrummet fick en man som sade: "Jag skulle också ha gjort som Fadimes pappa." Då ställdes all min kompetens, erfarenhet och klokskap på prov. Bestod jag eldprovet, blev frågan.

10 år efter denna tragiska händelse har vi skäl att fråga oss vad vi har lärt oss. Jag vill mena att Ulf Brolund och Leif Ericksson i sin bok "Du ska dö" om mordet har en poäng i sin varning för att göra Fadime till portalfigur för en åsikt eller värdering. Hon var bara en vanlig ung kvinna som ville leva sitt eget liv, hon hade skäl att vilja ligga lågt och inte lyftas fram för mycket. Nu kom hon ändå att mot sin vilja men med sin utstrålning symbolisera motståndet mot det slags förtryck och begränsningar som vi fram till dess inte visste mycket om. Nu fick inte Fadime leva färdigt sitt liv.

Hennes öde delas av många andra kvinnor, unga kvinnor och dessutom av barn. De har alla samma grundegenskap: de är inte heller i grund och botten så märkvärdiga eller exklusiva. De 16-17 kvinnor som årligen dödas av sin manliga partner är inga udda kvinnor, de har inte velat stå på några barrikader, de har inte haft några framstående positioner som har lyft upp dem på piedestal. Men de har inte heller fått leva sina liv i kvinnofrid och okränkthet.

Det finns mycket riktigt en vansklighet med att göra enskilda personer till symboler. Men detta får inte förhindra oss från att lägga samman enskilda öden till ett mönster, och det har sedan 2002 varit en skyldighet för oss. Vi måste orka se att det finns strukturella mönster i hur våld och hot utövas i nära relationer. Det är först då som vi kan göra något åt det.

"Jag hade inget val", sade pappa Rahmed Sahindal enligt de tidiga medierapporterna. Jo, det är just vad han hade, menade vi i en snabb UNT-artikel i den då nybildade Mansmottagningen mot våld i Uppsala. Våld är ett val, vilket pappan också sedermera ångrar bittert. Arbetet mot våld går bland annat ut på att det finns alternativ till våld. Våld som lösning kan väljas bort till förmån för bättre lösningar. "Man kan arbeta med våld", har jag sagt förut.

Hans Åberg, psykolog 

***

Fredrik Reinfeldts jultal

HÅ 2012-01-17

Det har knappast undgått någon att Fredrik Reinfeldt mycket medvetet, sakkunnigt och engagerat valde att helt och hållet ägna sitt jultal åt våldet i samhället, dessutom med nästan total fokusering på våldet i nära relationer. Han hade anslagit delar av hösten åt att besöka grupper, institutioner och medarbetare med särskild insikt i relationsvåldets uttryck och konsekvenser.

Hade han gjort ett bra jobb? Utan tvekan. Han hade fått insyn i många delar av våldets mekanisker och den kunskap som samlats, och han hade gjort det med stor inlevelse. Hur kunde han ändå undgå ett så stort, spännande och hoppingivande kunskapsområde som utgörs av behandlingen av förövarna?!

Redan för 5-6 år sedan blev jag inviterad till en konferens som på precis motsvarande sätt fram till kl 15 på kursdagens eftermiddag hade innehållit all denna kunskap presenterad av initierade personer. Man kunde ha gått hem då och tyckt att man hade varit med om en omskakande och givande konferens. Men inte ett ord om åtgärderna! Inte den minsta sakkunskap om de konkreta, professionella och framgångrika åtgärderna som man numera riktar på mansmottagningar, kriscentra och liknande mot de män som är ansvariga för våldet. I det läget var det förstås tacksamt att få berätta om erfarenheter som gjorts och kunskap som samlats med och om utövarna av våldet själva.

Fredrik Reinfeldts jultal saknade på motsvarande sätt den insiktfulla kunskapen som nu finns om våldsbehandling. I sin regeringsförklaring 2006 hade ju Reinfeldt deklarerat att ”män som misshandlar kvinnor skall få hjälp att bryta destruktiva beteenden, genom adekvat vård och behandling...” Om detta fanns nu 5 år senare ingenting!

Fortsättning följer, får vi hoppas, när Reinfeldt talar om åtgärder. T.ex. forskning om behandling, som hittills aktivt har negligerats, ekonomiska resurser för att varje man/förövare på sin ort ska ha tillgång till adekvat vård, utbildning vid våra stora lärosäten om psykologiska insatser för att stoppa våldet vid källan/hos utövaren etc. Fortsättning följer väl!?

***

Annorlunda kollektvädjan i Uppsala domkyrka 

HÅ 2011-12-11

Så här skriver man i sin kollektvädjan i anslutning till Lucia-konserterna i domkyrkan:

"Svenska kyrkans insamling under advents- och jultiden går till det internationella arbetet. ...

...Vi hör dagligen om krig, våld och förtryck. Många män i vår värld har tvångsrekryterats redan som barn och har egentligen ingen annan utbildning eller erfarenhet än krigets vardag.

Vår värld behöver helt andra män. Män som leder kampen mot våld och som arbetar för jämställdhet och rättvisa. Män i ledarställning, män med integritet.

Det är här våra gåvor kan göra skillnad inte bara för männen utan i lika hög grad för kvinnor och barn. Var Du också med..."

Det var väl längesedan man läste en så könsmedveten, aktuell och angelägen kollektvädjan!

***

Till UNT debatt

Att själv polisanmäla

”Rattfull ringde själv till polisen"

HÅ 2011-11-20

"Trots att han saknade körkort och trots att han hade 1,5 promille alkohol i blodet ringde den 30-årige mannen polisen och anmälde att han hade krockat med bilen.” (UNT 2011-11-20)

Något märkligt har inträffat. UNT:s nyhetsförmedling vill berätta att en brottsling själv ringer till polisen. Det har väl aldrig hänt förut? Resten av artikelinnehållet förefaller inte så spännande, men detta att ringa själv!

Mot bakgrund av mångårig brottsbehandling vill jag hävda att detta inte på något sätt är unikt. När mannen och jag sitter där i en bedömnings- eller behandlingssituation, är vi som regel helt överens om det brottsliga i handlingen. Mannen behöver inte övertygas om att det är fel att slå en kvinna (som det oftast har handlat om). Det vore förödd energi för mig att lägga ner krut på en sådan argumentering.

Vi kan i stället enas om följande: Detta har Du gjort. Du och jag är överens om att det är ett brott. Brott hör hemma hos polisen. Det är därför en helt öppen fråga om det är jag eller Du eller brottsoffret eller grannarna eller någon annan som gör en anmälan till polisen, eller hur? Hur blir det mest praktiskt i det här fallet?

Efter att ha varit så tydlig i mitt förhållningssätt till brott, är det inte främmande för en man att själv göra polisanmälan.

Det finns många andra gånger då mannen av ren rättskänsla, eller därför att han känner en klok polis, eller har lärt sig att man bör kontakta polisen vid brott, eller i ren desperation inför en övermäktig situation, har ringt till polisen. Han har förstås en rätt grundkänsla för den som behöver komma och reda ut händelsen. Min mening är att UNT i sin artikel omyndigförklarar den berusade och körkortslöse mannen för att han gör det enda rätta. Hållningen som fler potentiella brottslingar som kontaktar polisen borde bemötas av är förstås: "Vad bra att Du hör av Dig!"

Hans Åberg

psykolog och psykoterapeut

***

Till UNT debatt

Att se mer

HÅ 2011-11-12 

Snart är det den 21 januari 2012. Då har det gått tio år sedan pappa Sahindal mördade sin dotter Fadime. Den tiden har vi efter bästa förmåga ägnat oss åt att förstå hedersrelaterat våld och förtryck, dess förekomst, omfattning och uttryck. Även om vi då uppmärksammade något viktigt, genom morden på Fadime och Pela, behöver vi fortfarande idag påminnas om villkoren för många unga. Detta gör Saga Rosén i UNT debatt 2011-11-09 med anledning av den pågående utställningen om hedersrelaterat våld på Fredens Hus. Hon tar dessutom upp en vansklig faktor när det gäller frågor om våld, nämligen risken att relativisera.

Våld är så obehagligt att inse och att upptäcka, så en psykologisk motreaktion kan vara just relativiseringen, att göra allt i stort sett lika. Detta förekommer inte minst just nu på angränsande områden: ”det är väl sak samma om det är en man eller en kvinna som slår; alla slåss väl i sin ungdom; det är samma skit över hela världen.” Nej, så är det inte! Att relativisera våldet är att undandra sig ansvaret för att förstå de särskilda betingelserna, såsom just för det våld som måste tolkas med hjälp av kultur, värderingar, familj, släkt och andra sammanhang.

Men när jag kom till utställningen uppe på slottet såg jag ingen relativisering eller negligering. Jag såg något mer. Med hjälp av all kunskap vi har skaffat oss om hedersrelaterat våld och förtryck såg jag med nya ögon det våld vi har på nära håll. Det var som att komma hem från en utlandsresa och se hemmatrakterna på nytt. Vi kan se och förstå mer av det näraliggande våldet, bland pojkar och flickor från traditionellt svenska, kristna eller agnostiska hem, som gått på svenskt dagis och i svensk grundskola. Jag såg inte att de 10 % av 15-åriga flickor som lever under hedersrelaterat förtyck försvann, utan jag såg något mer.

Inte minst vi psykologer måste behålla fattningen när vi ser mer. Vi måste kunna hålla kvar avgörande insikter och värderingar om vilket våld som förekommer, var det gör det och hur mycket, och till det lägga ny kunskap om vad som också finns. Tack för att jag fick se mer på Slottet!

Hans Åberg

psykolog och psykoterapeut

***

21-22 okt 2011: Kampsportgala i Uppsala

Till UNT Debatt: 

HÅ 2011-10-23

VITTNE TILL VÅLD

Olustigt! Det var min första, kraftiga reaktion på den massiva marknadsföringen i UNT av kampsportgalan i helgen. Misshandel! Den bedömningen gör fyra läkare med särskild kompetens att bedöma hur huvud och hjärna skadas av yttre trauma (UNT Debatt 22/10). Men detta är förstås inte de enda tänkbara reaktionerna. Vad är effekterna av att vara vittne till våld?

Våld har alltid tre aktörer: förövare – offer – vittne. Ett pedagogiskt exempel kan hämtas från VM i fotboll 2006. Den franske megastjärnan Zinedine Zidane vänder sig om och skallar den italienske motspelaren Marco Materazzi. En uppenbar förövare, ett påtagligt offer och – 50 miljoner vittnen (via TV)! Vad våld gör med vissa vittnen till våld har analyserats i forskning, såsom när det gäller ungas användning av våldsinriktade dataspel, eller beträffande barn som vittnen till pappas våld. Men vad våldet gör med oss som dagliga konsumenter av våld, när vi läser morgontidningen eller ser på TV, när vi tar del av det i form av annonseringen inför denna kampsportgala, om vi nu skulle ha köpt biljetter och suttit vid ringside, eller när vi tar del av det i form av bilder och berättelser om Anders Breiviks illdåd eller avrättningen av Muhammad Ghadaffi, det är mindre utforskat. Låt mig pröva några tankar.

Det bevittnade våldet kan vi ha till att ursäkta och bekräfta det. Det är inom kampsporterna reglerat, parterna går in frivilligt, och de är mentalt och fysiskt förberedda på det. Alltså måste det få finnas reglerat våld, sägs det.

Det bevittnade våldet är ett effektivt sätt att sublimera våldet i stället för att utöva det. Detta är en gammal och kär psykologisk argumentering från Freuds dagar. Likafullt är det ännu inte belagt att sådan sublimering och ställföreträdande våld fungerar avhållande.

Att bevittna våld kan åtminstone få två helt motsatta psykologiska effekter. Den ena reaktionen är att våld upplevs så kusligt och motbjudande att man för allt i världen inte vill komma i närheten av våld eller det som har med våld att göra. Man blir rädd och begränsad i sin frihet. Det är föga uppmärksammat att man på så sätt kan bli psykologiskt hämmad och inte ens vågar känna av aggressiva eller motbjudande känslor som man rimligen har skäl att känna av många gånger i livet.

Den andra reaktionen är att våld blir så lockande och kittlande att det antar en klassisk beroendeutveckling: man tål mer, vill ha mer, behöver mer för att uppnå samma tillfredsställelse, man får abstinensliknande besvär av uteblivna våldsupplevelser men man blir tillfreds av att söka upp och få tillgång till våld.

Ytterligare en reaktion är att hantera det orättfärdiga våld som man ser genom att själv göra något åt det. Åta sig hämnden. Bestraffa den som samhället inte tycks åtgärda. Dessutom lär oss enkel inlärningspsykologi att det uppenbarligen är effektivt att använda våld. Man kan uppnå önskvärda effekter med våld: makt, pengar, status.

Det vore aningslöst att hävda att våldet inte gör något med vittnet. Det finns övertygande kunskap om det livslånga trauma som kan prägla ett barn som sett misshandel eller sexuella övergrepp i sin familj, liksom om posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) hos bankkunder som oförberett blivit vittnen till bankrån. Men att söka sig till eller översköljas av s.k. underhållningsvåld följer samma mekanismer. Standardfrågan vid våldsbehandling är: vad har det våld Du har varit med om gjort med Dig? Det som vi säkerhet vet är att våld föder våld, och att man inte kan åstadkomma något gott med våld.

Hans Åberg, psykolog

***

Tisdag 4 okt 2011: Vårdare ihjälslagen i häktet

Inlägg:

Att arbeta med våld

HÅ 2011-10-05

När man arbetar med psykologisk våldsbehandling händer det att man får frågorna: ”Men är det inte farligt? Är Du aldrig rädd?”

När det mest allvarliga och tragiska har hänt, att en kriminalvårdare i sin tjänst har blivit brutalt misshandlad till döds, kan det förefalla rent oförskämt och aningslöst, att svaret har brukat bli: ”Nej, så är det inte. Det är inte farligt att arbeta med våld.”

Mordet är en tragedi för den unga kvinnan som inte fick leva färdigt sitt liv, hennes anhöriga och hennes kollegor, och för hela Kriminalvården. Det är ett slag i ansiktet på allt arbete som läggs ner på risk- och säkerhetsbedömningar, kurser i att bemöta hot och våld på arbetsplatsen och på teknisk utveckling. Till många initierade aspekter som nu läggs på händelsen, vill jag ändå lägga de synpunkter som hämtas ur mötet med förövarna själva och det psykologiska behandlingsarbetet med våld i fokus.

När en tragedi av denna dimension utspelar sig, utvecklar sig snabbt ett behov av att hitta orsaken eller utpeka den skyldige. Då finns risk att man försummar grundantagandet: det är alltid förövaren som har ansvar för sitt våld. Kriminalvården eller kriminalvårdaren kan aldrig göras skyldig för eller ens medansvarig för det brott hon utsattes för. Om man letar syndabock på platsen eller i organisationen, riskerar man att missa att det finns en förövare som hade sina avsikter med sitt våld och därmed ensam är ansvarig fullt ut.

Tekniska och organisatoriska lösningar kommer alltid att ha sina begränsningar. Bl.a. sägs nu att det inte syns något förspel på övervakningskamerorna, våldet kommer helt oförberett, åtminstone för den berörda personalen och övriga åskådare. Just det, avsikt och intentioner måste alltså sökas hos mannen själv, i dennes huvud och hjärta, i det förnuft och de känslor han just då var präglad av. (Ett psykologiskt våldsbehandlingsarbete har f.ö. som mål att avtäcka och klargöra just dessa tanke- och känslomässiga betingelser hos förövaren av våld.)

Vid extrema händelser är det angeläget att vandra mellan erfarenheter gjorda på gruppnivå resp. individnivå. T.o.m. en erfaren kriminolog som Jerzy Sarnecki säger att han inte på 35 år har varit med ett liknande fall. På gruppnivå är det alltså ovanligt med så svåra våldsincidenter inom kriminalvården, på gruppnivå behöver inte häktespersonalen bevittna mord eller mordförsök, på gruppnivå kan man diskutera om det kanske rentav är mer sannolikt att en äldre man i personalgruppen är mer utsatt än en yngre kvinnlig kollega. Men när det osanno­lika och statistiskt ovanliga ändå har hänt, måste händelsen prövas på individnivå. Vad säger oss all kunskap om arbetet med våld om hur precis denne unge man ändå hade skäl att genomföra sitt dåd? Vilket syfte hade just han, just då, även om det är osannolikt för oss andra, och vad skulle ha behövt äga rum för att han hade valt en annan strategi?

Det har framhållits att häktet är platsen för extrem frustration och vanmakt. Att inte veta vad som ska hända och i stort sett helt berövas påverkansmöjligheterna. I ett påföljande arbete med våld måste därför vanmakten reduceras och en allians skapas för att uppnå ett gemensamt mål: våldsfrihet. I detta avseende är många institutioner i samhället präglade av den makt som är knuten till dess uppgift: att beröva eller medge frihet, att fördela eller hålla inne med pengar eller mediciner, att belöna eller bestraffa. Ett psykologiskt våldsbehandlingsarbete bygger i sin tur på andra krafter än dessa maktmedel och kan av detta skäl vara framgångsrikt. Och inte farligt!

Att gripas av vanmakt inför grymt våld vore att ge våldet chans att upprepas, hos samma person, i nästa generation, vid nya likartade tillfällen. Det är tvärtom tacksamt att arbeta med våld, eftersom parterna – utövaren, offret, vittnena – nästan alltid är angelägna om att få stopp på våldet och vill ha hjälp att göra det. Det är principiellt inte farligt att arbeta med våld. Det som är farligt är att låta bli.

Hans Åberg

leg psykolog, leg psykoterapeut

***

18 mars 2011: Intervju för Apropå - Tidskrift för brottsförebyggande rådet/Brå

Eget ansvar är nyckeln till bättring.

Ordet våld är centralt för arbetet vid Mansmottagningen mot våld i Uppsala...

***

Lördag 26 nov 2007 Seminarium i Linköping

Artikel i Corren 2008-01-21